Knäledsartros eller gonartros utgör en av de mest framträdande orsakerna till kronisk smärta och rörelseinskränkning hos den vuxna befolkningen. Sjukdomen karakteriseras av en långsam nedbrytning av det hyalina ledbrosket i knäleden, vilket leder till förändringar i hela ledstrukturen. När ledbrosket nöts ned påverkas även den underliggande benvävnaden, ledkapseln och de stabiliserande ledbanden. Diagnosen gonartros innefattar både biologiska och mekaniska processer som rubbar den normala balansen mellan uppbyggnad och nedbrytning av broskvävnad. Tillståndet kan drabba en eller flera delar av knäleden, såsom ledytorna mellan lårbensbenet och smalbenet eller ytan bakom knäskålen.
Riskfaktorer och underliggande orsaker
Utvecklingen av ledbroskförändringar i knäet beror på ett samspel mellan genetiska anlag och yttre belastningsfaktorer. Hög ålder utgör en framträdande riskfaktor, men sjukdomen är inte enbart en naturlig följd av åldrande. Även tidigare knäskador, exempelvis korsbandsskador eller meniskskador, ökar risken betydligt för att utveckla sekundär gonartros senare i livet. Långvarig och tung fysisk belastning i yrkeslivet samt uttalad övervikt är andra väldokumenterade faktorer. Övervikt ökar den biomekaniska belastningen på knälederna vid varje steg, vilket påskyndar nedbrytningen av brosket och triggar inflammatoriska processer i ledslemhinnan.
Klinisk bild och symtomutveckling
Det mest framträdande symtomet på sjukdomen är belastningsrelaterad smärta som uppstår i och omkring knäleden. I tidiga skeden av gonartros upplever patienten ofta så kallad igångsättningssmärta, vilket innebär stelhet och obehag när man börjar röra sig efter en tids stillasittande. Efter hand som sjukdomen skrider fram kan smärtan bli mer konstant och även uppträda under vila och nattetid. Många drabbade noterar en påtaglig stelhet i knäet, särskilt på morgonen, samt en minskad förmåga att helt böja eller sträcka leden. Det är också vanligt med svullnad, knäppningar och en känsla av instabilitet i knäet under vardagliga aktiviteter.
Diagnostik och bilddiagnostiska metoder
Identifiering av sjukdomen sker i första hand genom en kombination av patientens anamnes och en strukturerad fysikalisk undersökning. Läkaren eller fysioterapeuten bedömer knäledens rörelseomfång, svullnad, stabilitet samt lokal ömhet över ledspringorna. För att bekräfta misstänkt gonartros utförs vanligtvis en belastad röntgenundersökning av knälederna. Röntgenbilderna visar om det finns en minskning av ledspringan, vilket indikerar broskförlust. Andra typiska fynd på röntgen är pålagringar av benvävnad i ledkanterna samt förtätning av benet direkt under ledbrosket.
Fysioterapi, livsstilsförändringar och kirurgi
Behandlingen av tillståndet trappas upp stegvis och anpassas efter symtomens svårighetsgrad. Grundbehandlingen vid gonartros utgörs alltid av icke-kirurgiska insatser såsom strukturerad träning, utbildning och viktkontroll. Anpassad fysioterapi stöder knäleden genom att stärka lårmuskulaturen och förbättra ledfunktionen. Smärtstillande läkemedel kan användas under begränsade perioder för att underlätta fysisk aktivitet. I de fall där konservativ behandling inte ger tillräcklig symtomlindring och livskvaliteten begränsas avsevärt kan kirurgiska ingrepp bli aktuella. Det vanligaste kirurgiska alternativet är en knäledsprotes, där de skadade ledytorna ersätts med konstgjorda material.